I'm back!

 
Lite komiskt att jag faktiskt hade en bild som ser precis ut som den jag la upp i det förra inlägget fast där jag vänt mig! Symboliskt och fint för att jag är tillbaka! I ungefär 1,5 vecka tyckte jag det var jätteskönt att inte producera något för den här platsen. Njöt av att inte ha några krav på mig. Men så löste sig de där grejerna jag orode mig för och sen dröjde det inte länge förens jag började skapa blogginlägg i huvudet igen...
 
Men! Jag har liksom inte flyttat än och allt är inte spikrakt, livet ni vet! Så därför tänkter jag att vi gör såhär; jag börjar blogga som vanligt igen två gånger i veckan men inläggen kanske får en liiiten annan karaktär. Pyssliga guider som tar tid och framför allt kräver att jag faktiskt skapar något kanske det bli färre av. Helt enkelt för att jag inte lägger tid på den typen av aktiviteter så mycket nu som jag gjorde när jag pluggade och sedan dess har det blivit mindre och mindre. Men att allt har med temat att göra något kommer såklart vara kvar, men kanske lite enklare, tipsigare, mest som inspiration och kanske lite mer personligt? Vad tror ni?
 
Så nu kör vi igång igen och ser om det går ihop med mitt nya liv (låter överdramatiskt men känns lite så) som börjar i november! Då byter jag stad från Varberg till Göteborg, jag byter jobb, från trädgård till florist (och lite andra planer...) och så byter jag ensamhushåll till samboskap med min bättre hälft efter 4 år med distansförhållande! Jag har räknat ner dagarna till det här!
 
(Sjung gärna rubriken som Macklemores Glorious, det gör jag...)

På gång!

 
Som jag nämnde i förra inlägget så händer det en himla massa just nu! Mest spännande och bra saker men det tar en himla massa tid och tankekraft. Ni vet, när man faktiskt känner att en ny del i livet kommer börja snart och det finns massa grejer som ska fixat och lösas. Som sagt är det mesta spännande men på samma gång så är det också så där läskigt med ovissheten om exakt hur saker kommer lösa sig. Så jag får nog pausa lite med bloggandet för det hamnar en bit ner på prioritetslistan tidsmässigt och mentalt. Jag älskar att göra fina, tydliga inlägg, att fotografera, planera och skriva! Men att varje vecka försöka få ihop något för att jag ska är inte min grej.
 
Sååå mina få men underbara följare, jag får se när jag återkommer! Allt beror på hur livet blir ju! Men jag lovar att meddela, tycker övergivna bloggar är lite sorgligt och min tänker jag inte överge bara så där!
 
Tack för att ni läser, jag blir så himla himla glad för det och blir faktiskt lite rörd nu när jag skriver, "Gör något!" och ni där ute har ju varit en del av alla mina veckor i snart tre år.
Kram!

Orientera

 
Jag är tillbaka! Alltså...förra veckan var ganska extrem. Det händer så himla mycket just nu, mitt i att planera för att flytta/ byta jobb/ny stad/ kurs i företagande/ livet... Så bloggen hamnade inte på översta plats helt enkelt. Men jag hade material som legat och väntat ändå som jag tänkte dela med mig av.
Jo, jag har ju säkert nämnt det någon gång då och då, men jag är ju orienterare. Är inte superaktiv, som jag var när jag var yngre men tävlar några gånger varje år. Förra helgen gick jag bara en bana med mamma och Daniel och passade på att fotografera, något som är svårt i vanliga fall... Så idag tänkte jag visa hur det går till på en riktig orenteringstävling och förhoppningsvis utvidga bilden från skolorienteringen som oftast brukar bestå i oengagerade lärare, elever som går vilse och regn...
 
TC
Orientering sker ju som bekant ute i skogen och därför är man alltid på olika ställen när det är tävling. Istället för en idrottsplan eller idrottshall har man nya TC, Tävlingscentrum, varje gång. Här finns målgång, marka, sekretariat och alla klubbars tält och väskor. Antingen är man anmäld i en klass, jag brukar springa D21, alltså damer 21 år och uppåt. Det är "toppklassen", längst och svårast. Jag kan inte byta varken upp eller ner förens jag kan springa D35... Sååå är några år kvar. Men! Det finns såkallade öppna banor där det kvittar om man är man eller kvinna och hur gammal man är. De kan man anmäla sig till på plats så det gjorde vi den här gången när vi ändå bara tänkte gå.
 
 
Till start
Från TC får man oftast traska en bit för att komma till starten. Den här gången var det en ganska  ojämn väg till start...ca 700 meter upp i en backe. Har följt snitslar hela mitt liv...
 
 
 
Start
Väl framme måste man tömma och checka sin sportident-bricka, eller "pinne". Det är en liten bricka man har runt sitt finger med ett chip i som gör att man kan ta tiden. Vid varje kontroll finns en avläsare som man sticker brickan i som regestrerar tiden.  Så inga häftaparatsgrejer som det brukade vara i skolan. Glömde dock ta en bild på en sportident men här är min i efterhand. Tömning och checkning gör man för att förra tävlingens data inte ska finnas på brickan.
 
 
 
Sportident och tumkompass!
 
Vi starten finns olika fållor där man går fram vid sin starttid. Där får man sin karta och kontrollangivelser.
 
 
 
Fack till olika klassers kartor och tiden som räknar ner tills du ska starta! Men springer man öppen klass som vi så får man starta när man vill.
 
 
Ut på banan!
Så startar man och är ute i skogen! Så går det ju ut på att hitta alla kontrollerna i rätt ordning och komma i mål!
 
 
Startpunkten är trekanten på kartan ovanför!
 
Har svårt att komma på en bättre sport än orientering. Man får vara i skogen och man får följa kartor! Hmm...inser nu att det kanske var orienteringen som kom först och min kärlek till skog och kartor som kom sen...
 
 
Men känslan att hitta kontrollen efter att ha haft en bild i huvudet om hur det ska se ut där den ligger är svårslagen. Som skattjakt.
 
 
För de allra minsta tävlande finns klassen "inskolning" som har glada och ledsna gubbar beroende på om man väljer rätt väg eller inte. Det är alltså inte ovanligt med 7-8 åringar som tar sig runt helt själva på sina banor.
 
 
Tänk er en sport där du kan springa i skogen, utan att andra tittar, följer dig eller märker om du gör fel. Det är förlåtande och samtidigt väldigt uppmuntrande när man hittar kontrollerna! Det är en sport för alla åldrar. Och nej det är inte bara ett klychigt uttryck, klasserna vid en vanlig tävling brukar gå från inskolning via H/D10 och upp till H/D75. Alltså 10 åringar och 75 åringar på samma tävling. Tycker det är så himla himla fint. Inte konstigt att orientering oftast är en familjesport där båda barn, föräldrar och far/morföräldrar är ute i skogen samma dag.
 
 
Ja, sen går man i mål, väntar in sina klubbkompisar/(Familj) och sitter ner, jämför kartor, berättar var man bommade, vad man såg något djur, var man trampade ner i en mosse eller vart man hjälpte ett barn. Så lite choklad eller en grillad hamburgare från markan på det.  Välspenderade timmar en förmiddag!
 
Kanske har jag inspirerat någon? Kanske skrämt någon annan! Har ni orienterat någon gång utanför skolan?